Med sorg meddelas att Nils G avled i december 2004

- Myskoxen har en nimbus av att representera en helt annan tidsepok än den vi lever i. Det förefaller bara vara en lustig slump att djuret inte blivit utrotat, i likhet med de andra urtidsdjuren. Det är en av anledningarna till att jag blivit så fascinerad av myskoxarna, att jag följt deras framfart i Härjedalen i mer än 30 år.
Det säger Nils G Lundh i Funäsdalen som med tusentals timmars bevakning och registrering av myskoxarnas förehavanden fått mer än nog av erfarenhet för att utnämnas till Sveriges främste expert på djuret.

Lustigt nog hade Nils G Lundh börjat intressera sig för myskoxen redan innan de första djuren invandrade från Dovre 1971. När han köpte Fjällnäs Högfjällshotell hade han, mest som en kul grej, undersökt förutsättningarna för att starta en myskoxfarm någonstans i fjällvärlden, och var väl uppdaterad på de norska Dovredjuren. Han hade också nära kontakt med Einar Alendal på Zoologiska museet i Bergen, som skötte den norska stamboken. Så när de fem myskoxarna lämnade Norge för Härjedalen visste man mycket väl vilka individer det handlade om.

Länsman på taket
Vem som var den förste att se myskoxarna på den svenska sidan, vet inte Nils. Däremot vem som var den siste att se dem på den norska:
- Länsmannen i Röros var vid sin hytte i Muggsjölia när de fem utvandrarna kom in på tomten. Så länsmannen fick tillbringa en natt på taket, innan Myskoxarna satte kurs vidare mot Sverige.
Efter det kom det spridda rapporter om deras framfart, när de plötsligt en dag dök upp på Hovärken i Lofsdalen. Vintern 71/72 tillbringade invandrarna i trakten av Dalsvallen vid Sonfjället, innan de begav sig mot Rogenområdet.
- Mitt första möte med dem var i september 1972, vid Karlvallen, mellan Malmagen och riksgränsen berättar Nils. Jag minns att jag reagerade över hur stora de ser ut på håll – nästan som bisonoxar. Men sen när man kommer närmare förvånas man i stället över hur jämförelsevis små de är.

Regelbundna observationer
I 30 år har Nils G Lundh gjort systematiska observationer av myskoxarna. Minst en gång i månaden har han sett till att få kontakt med dem, för att notera betesområdets utveckling, deras vandringsmönster och förstås deras kalvningar.
- Jag insåg tidigt att den plats där en ko första gången kalvar blir hennes framtida hemortsadress. Det är ju korna som helt och hållet styr flockens vandringar.
Nils lärde sig också att urskilja flockens olika individer, genom att notera karakteristiska särdrag hos deras huvud och horn.
- Men det kräver att man får se dem rakt framifrån, i viloställning. Först då kan man se om hornen är vridna på något speciellt sätt.
Trots alla timmar av närkontakt har Nils aldrig varit med om någon riktigt obehaglig situation med myskoxar inblandade.
- Jag har aldrig behövt vara rädd för dem, men så har jag också alltid respekterat deras integritet, säger Nils.

Blick genom riset
Men nära har han varit – någon gång alltför nära, som den där senhöstdagen vid Storvålen. Det hade fallit snö, men den var inte djupare än att man kunde gå obehindrat. Den här tiden betar myskoxen blåbärsris och ene, ofta i den relativt täta granskogen. Och det var just när Nils passerade en ovanligt stor gran, som han märkte att snön plötsligt och omotiverat rasade från granens grenar. Nils böjde sig fram och tittade genom granriset – bara för att se ögonen på en myskoxe som stod på andra sidan granen och tittade lika nyfiket tillbaka mellan grenarna.
- Det var Åsfrid, berättar Nils. Hon stod bara fyra-fem meter ifrån mig, och utstötte ett dovt och morrande varningsljud riktat mot resten av flocken som stod bakom henne. Visst hade jag hög puls en stund, det ska villigt erkännas, men jag backade ett hundratal meter och gick sedan runt dem, och kunde studera dem uppifrån den bergshammare de stod under.
Efter att ha skött allt fältarbete och all faktainsamling kring de härjedalska myskoxarna i 30 år har Nils G Lundh nu dragit sig tillbaka. Men hans fascination för myskoxen har inte dämpats i intensitet – det märker den som diskuterar ämnet med honom.
- Följer man ett antal myskoxindivider från det att de föds och tills de dör 20 år senare, så skapar det en mycket speciell relation till djuret – det går inte att undvika.