Historisk tillbakablick
Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren och utvecklades på Centralasiens högplatåer för några miljoner år sedan. Vid tiden för den senaste nedisningen var den ganska allmänt utbredd över Europa och norra Asien. Fossilfynd i Skandinavien pekar på att myskoxen för 30.000 - 40.000 år sedan betade här tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar. Allt eftersom vädret blev varmare trängdes myskoxen allt längre norrut. Ett par tusen år f.Kr. dog arten ut här. Vid sidan av klimatförändringen kan även jakten ha påskyndat utrotningen - myskoxens beteende gör den lättjagad och forskarna tror att den kan ha varit ett populärt villebråd bland de forntida jägarfolken.
Vid början av 1900-talet fanns myskoxen kvar på norra Grönland och längs ishavskusten i Kanada. Från dessa populationer har flera försök gjorts att återinföra myskoxen till Spetsbergen och till Skandinaviska halvön. Efter andra världskriget hämtade en grupp norska fångstmän 27 myskoxkalvar på Grönland. Bara elva kalvar överlevde transporten, och fördes till trakten av Dovrefjäll i Norge, där ättlingarna lever än i dag.